På morfars begravningsannons skulle det vara en tall. Det var inget resonemang om saken och alla i familjen vara eniga. Duvor och krucifix passade inte för en jordnära man som levde och verkade hela sitt liv i skogen. Morfar arbetade under de svenska sågverkens storhetstid och blev med detta också en del av folkhemsbyggets ryggrad.
”Såg jag såg vart jag än såg” var talesättet och de norrländska tallarna dånade genom bandsågarna dag och natt. I takt med detta pengarna och välfärden. Och senare den privatiserade snickarglädjen. Tallen är ett av Sveriges vanligaste träd och representerar över 1 miljard kubikmeter skog(!) Och jag tycker om dom -Tallarna. Hemma i min lägenhet hänger ett skogsbryn av långsträckta tallar bakom ram och glas på väggen.
En gammal etsning av Stig Åsberg har blivit min bild av urhemmet.
På Södermalm där jag bor är dock tallarna ovanliga. Visst finns det några men man får ge sig ut en bit utanför tullarna om man ska hitta några större kvantiteter. I innerstan är dom sällsynta både exteriört och interiört. Men tallen var ju ett av Sveriges vanligaste träd? Och även då det material som tallen producerar -Furun. Granskar man Stockholms auktionshus finner man dock furun mycket sällsynt. Det mesta har rötterna i post funktionalismen och finner man furuföremål går de oftast mycket billigt under klubban. Varför har då furun fått så låg status i den svenska identiteten?
Stagnelius skattade furorna* (böjningsform på ”fura”) högt. Likaså Karlfeldt efter honom. Frans G Bengtsson kallade tallen ett ”Högpoetiskt träd” och benämnde den ”Det skönaste av alla träd -ödemarkens karaktärsträd”. Även Torgny Lindgren har varit inne på besläktade tankebanor. I ett radioprogram härom sommaren frågade han sig varför dragspelet alltid dragits med så låg status. Och svaret fann han adekvat med furun. Furun är -precis som dragspelet -landsbygdens och arbetarklassens material. Furun är bastuns och sportstugans ämne (vem uppfann för övrigt begreppet ”sportstuga”?). Att många av våra nordiska arkitekturgiganter skattade furun mycket högt tycks de flesta plötsligt ha glömt. Furun är helt enkelt inte så fin längre. Men är det inte något djupare i görningen här? Något större? Det kan inte bara vara klassfrågan och landsbygdsföraktet?
Den brittiske filosofen Roger Scruton sägs vara upphovsmannen för ordet som sätter fingret på fenomenet: Oikofobi. (från grekiskans ”οικία” = hem). Sverige är oikofobiskt med minst sagt måttlig självmedvetenhet kring diagnosen. Sverige är kristet. Men vill inte vara kristna. Sverige har nordiskt klimat. Men vill ha medelhavsvärme. Sverige tillhör spritbältet. Men vill dricka italienska årgångsviner. Sverige är uppvuxet på söt sirapslimpa. Men vill ha surdegsbröd. Sveriges vanligaste material är furu. Men Sverige vill ha teak och jakaranda. Det tycks vara så att Sverige hela tiden vill vara någonting annat. Och då har vi plötsligt ett material som passar illa till alla finviner och pannacottor. Okiofobi helt enkelt. Varför tycka om något lokalt? Eller något som har med vårt förflutna att göra? Morfar hade nog aldrig hört talas om ordet. Men på hans begravningsannons var det en tall likafullt. En långsmal och enkel tall. Vacker och ikonisk. Och prima furu producerar den. Furu som jag idag faktiskt saknar. ”Jag saknar tallarna” säger jag en kväll på en krog. ”Men flytta norrut då” säger någon lite irriterat. ”Jag har varit på väg i 35 år” svarar jag. ”Och snart gör jag det” -som Lou Reed sa.Krönika publicerad i antologin Tusen tankar om träd, 2013