Min mor från Boden hälsade på mig nyss i Stockholm. Hon är uppriven när hon kommer.

Dagen innan har två män med motorsågar gjort en plötslig och oanmäld entré på bakgården till hennes arbete. Omutbart och blixtsnabbt fäller de två pilträd som stått där längre än huset.

Min mor känner sig överkörd och maktlös. Jag bäddar åt henne i gästrummet. Hon kontaktar fastighetsbolaget som beordrat borttagandet och vill ha en förklaring. Orsak: Barn kan klättra upp i träden.

Nu är det inte så att min mors värnande om dessa pilar var av enbart känslomässig eller estetisk karaktär. Det går djupare än så. Min mor är föreståndare för en dagverksamhet för människor med demenssjukdomar. Under lång tid har hon fascinerats av dessa träds nästan mystiska påverkan på dessa människor.

En människa med utvecklad demens går väldigt ofta omkring med en ständigt malande oro. En osynlig dragning till ett odefinierat hem är nästan alltid påtaglig.

I sitt arbete har min mor upptäckt trädens lugnande effekt på dessa människor. Och med dessa människor blir det så väldigt enkelt och konkret. Inget new-age flum. Sätt dom under trädet och det blir lugnare.

Trädet är ett subjekt och något evigt på samma gång och det verkar som om trädet aktiverar något djup nere i vår allra djupaste existentiella hemlöshet. Mystiskt? Ja, men försök förklara det för två män med motorsågar i händerna.

Träd rör upp känslor. Det finns det många exempel på. Halva 68-rörelsen hängde i almarna på Kungsträdgården och Sara Lidman lät sig stoiskt bäras bort av tålmodiga polismän vid motorvägsbygget i Ödeshög.

Ofta avfärdas dessa trädens mecenater med att snabbt lägga ett naturromantikens skimmer över hela bilden. Men denna så kallade romantik bör tas på det djupaste av allvar. Aldrig kan en företeelse nå snabbare folklig kontaktyta och aldrig så snabb mobilisering som när något berör oss på djupet.

Det verkar helt enkelt vara då som vi inser att det som är botten i dig också är botten i andra.

Min mor kan inte sova den natten. Vi dricker te och pratar om den sterila livssyn som präglar en värld där träd sågas ned med argumentet att barn inte ska kunna klättra i dem.

Vi tittar ut över parken på de nu avlövade träden där nere. ”Vad är det med dessa Träd egentligen?”, säger jag. ”Träd säger Hem”, säger min mor efter en stunds tystnad.

Varför? Ja då måste vi nog prata om vetenskap och apor. Eller religion och lustgårdar. Eller mytologi och Yggdrasil. Och vad Buddha gjorde under trädet. Men det får bli en annan gång...

Krönika publicerad i tidskriften "Trädbladet, Svenska Trädföreningen”, nr 3-4, 2008