En vän till mig ska söka Polishögskolan till hösten. Plötsligt blev det naturligtvis bråttom med körkortet han aldrig tagit. Jag blev hastigt utvald till övningskörningshandledare och sitter så en majkväll på handledarkurs på Telefonplans bibliotek.

Stämningen är lättsam och lustfylld och fäder och mödrar skojar friskt om sina lastbara körvanor.

När kursledaren visar en video blir stämningen plötsligt allvarligare.

Vi får se en instruktionsfilm där bilar frontalkrockar i olika hastigheter med ett träd. Vid 70 kilometer krossas bilen till oigenkännlighet och det blir tyst i salen. Den totala förödelsen gör att luften sugs ur rummet och alla känner sig illa till mods.

Jag tittar på den präktiga frötall de använt i testet och försvinner i mina egna tankar. ”Knappt en skråma” tänker jag. ”Lite avskalad bark på sin höjd”. Ändå har över tusen kilo stål just attackerat den med 70 kilometers hastighet. Och jag tänker: ”Träd står där de står”. Stadiga. Rotfasta. Orubbliga. Och allt har börjat med ett litet frö. En kärna som sedan sakta år för år utvidgat sig. Årsring för årsring. Och jag känner att det är denna kärna i trädet som skapar suget jag alltid fascinerats av. Skapar den mystiska dragningskraften.

Det finns verkligen ett starkt sug i träd om man tillåter sig att känna efter. Det har ett tydligt centrum och vittnar om en centripetal princip som för länge sedan glömts. Nu är det istället centrifugalitetens tidevarv. Och jag tänker på det latinska ordet Ecce. Och att verkligen Se något. Vad är det vi ser idag egentligen? Tja...genomsnittssvensken ser på den centrifugala kraftens främste vapen 3-4 timmar per dag till exempel. Ecce TV alltså. Och sitter nog några timmar till framför datorn. Ecce Dator. Och så lite kvällstidningar som grädde på moset. Ecce Kvällstidning. Allt i de stora spektaklens tidevarv med en centrifugalitet som hela tiden slungar oss längre och längre bort från det som skulle kunna vara verkligt i våra liv. Klistrade som frimärken sitter vi på den stora karusellens ytterväggar. Melodifestivaler och dokusåpor och kvällstidningar i en enda sliskig symbios och allt i total avsaknad av kärna och inåtsyftning.

”Inom oss alla finns ett centrum av stillhet omgivet av tystnad” sa Dag Hammarskjöld och orden har aldrig känts mer avlägsna.

Ett par timmar senare står jag och min vän under ett träd och väntar på bussen. Vi pratar om den demolerade bilen vi sett på informationsvideon. Jag tittar upp i trädets krona och tänker på att trädet måste vara hela informationsdrevets antites. Långsamt. Organiskt. Stabilt. Och kanske framför allt Kärnfullt.

Just när jag visat min biljett och klivit på kommer två meningar flygande genom luften.

Jag stannar till och framkallar långsamt bilden: I det centrum som är stillhet omgivet av tystnad står man orubblig mot tusen kilo stål. Även om de så är framrusande i 70 kilometer per timme...

Krönika publicerad i tidskriften Fältbiologen nr 2, 2009